helgen har varit fin. i fredags var det lite fest i lyckan med trevligt folk och billigt bubbel. igår däremot var det inte billigt bubbel som gällde utan en flaska äkta champagne delades med sara. jag vet inte om jag druckit riktigt champagne förut, isåfall har jag inte haft vettet att uppskatta det. när jag blir rik och framgångsfull ska det där göras till en vana.
lite småfnittriga gick vi sedan och tog varsin drink som blandades av den taffligaste bartendern i stan. men alla är vi väl barn i början. fast han var vekrligen ett barn. typ 17. kanske inte är den bästa idén att stå i en bar då och titta på oss med frågande ögon när man drar klassikerdrinkar som white russian och p2. nevermind.
sällskapet var iallafall det bästa.

alla möjliga människor i alla möjliga situationer säger åt mig att ta det lugnt. men nej, jag vill inte. jag är inte den lugna typen. jag kan inte rubba på det. ledsen.

ikväll ska jag dricka bubbel och sjunga sorgliga sånger falskt.

jag har tänkt på en sak som är lite dum. så fort jag ska säga något med kärlek till någon jag bryr mig om, då blir jag lite nervös. detta gäller inte bara i förhållanden utan även till vänner. men framför allt, givetvis, i förhållanden. eller innan förhållanden. eller när det inte blir ett förhållande över huvudtaget. jag blir faktiskt så nervös när jag ska blotta känslor att jag låter förbannad istället. det jag gör är att slita upp mitt hjärta och slänga det på någon o skrika "är du nöjd nu?!", lite så blir det. de senaste gångerna jag har försökt har jag slängt ur mig kärleksförklaringar som låter som en jävla utskällning.

det jag försökte säga var ju bara, jag tycker så otroligt mycket om dig.

helt plötsligt känner jag mig väldigt stressad. det kommer ta på krafterna att pendla till sunne på veckorna och göteborg på helgerna. preview (vårt examensarbete) ligger waay behind och i november ska jag dessutom ha ordnat en utställning. dessutom stressar em på mig. det är resor som ska planeras, möten i sthlm, intervjuer med tidningar, plugg, träning och press. allt är ju egentligen jättekul, men orkar jag?

idag var första skoldagen. den var faktiskt okej. det enda onda jag har att säga om broby grafiska är att det ligger i sunne, egentligen. annars är det faktiskt bra.
men annars vet jag inte. jag vet inte hur mycket jag orkar engagera mig/inte engagera mig i saker och ting. ibland vill man bara springa. vart vet jag inte. varför vet jag inte. men här kan jag inte vara.

ungefär såhär rastlös är jag nu. henrik var här förut, när han såg den halvfärdiga pärlplattan med motivet "mitt mobilnummer" utbrast han;
"det här är inte okej hannah! nästa gång du har så tråkigt så du faktiskt sätter dig och lägger en pärlplatta med ditt mobilnummer på så ring mig istället! vafan.."
han hade väl en poäng. jag har inte gjort så mkt vettigt senaste dagarna. inget alls faktiskt. eller jag har storstädat och storhandlat, det är ju ganska vettigt. efter det har jag bara suttit. fikat med någon då och då. inte mer än så.
nu måste det hända något. överraska mig! snälla.

jag är jävligt splittrad just nu. ena stunden studsar jag runt i lägenheten med dance, dance, dance i lurarna och älskar mitt liv. för kompis, gissa hur det går nu?
den andra halvan av mig har börjat inse att jag är tillbaka i karlstad. 25 mil ifrån den finaste jag vet. då sätter jag mig ner igen och surar lite. sen flyger jag upp och dansar lite igen. hur ska jag ha det? är jag glad eller ledsen?