jag är så otroligt trött. sedan jag kom hem har jag låtit min lägenhet nästan förfalla och jag har ännu inte orkat packa upp. jag har köpt någon "rena kroppen"-kur som tydligen ska verka upppiggande och avslappnande. den smakar skit och var dyr så jag hoppas att den håller vad den lovar. förutom detta är det ju synd att klaga. folk är helt otroligt söta mot mig med gratulationer, blommor och kramar. väldigt smickrande!

igår fick jag, hur nervös som helst, vara med i värmlands lokala "eftersnack". haha. spännande dock! vad som sades kan ni se här om ni är intresserade. där förklarar jag typ det jag lovade att jag skulle skriva. alltså om själva tävlingen.

åh. jag vill ha semester, somna på en strand och vakna med en vit hand på en solbränd mage. typ. fan vad gött det vore.

nu är jag ääntligen hemma från rotterdam och em. åkte 08 imorse och kom hem för 35 min sedan. först buss, sen tunnelbana, sen tåg, sen flyg, sen buss, sen tåg o sen buss. med 20 kg packning. kul. men kul var däremot gårkvällen. efter att ha slitit av mig mitt annars rätt väl tilltagna arsle vann mitt lag guld igår! så jäävla nice. jag, en tryckare o en webbare vann alltså för vårt samarbete under lagtävlingen. på den individuella tävlingen kom jag trea, inte jätteilla det heller tycker jag. så jag är en nöjd tjej. mycket nöjd tjej. om hela den sjuka veckan som varit skriver jag om imorgon. för nu ser min säng skönare ut än någonsin!

igår var det kräftskiva i lyckan för andra året i rad. förra året (det var iofs ett par veckor tidigare då) så satt vi ute på balkongen och åt och satt där hela kvällen. i år fick vi hålla oss inomhus. det var fint ändå. jag var av det rastlösare slaget vid några tillfällen men trevligt folk och mycket vin fick mig ändå att må som man bör på kräftskiva.

jag, sara och emma gick till ankan sedan. jag står fast vid att det har blivit sämre. det var inte lika dåligt som sist, men sämre än jag minns det.

idag har varit en slödag fast jag egenligen inte får. allt jag borde göra innan imorgon har skjutit upps till imorgon och jag lär så en tokstressig dag. jag är så jävla shaky nu så det finns inte. på tisdag går planet till rotterdam och jag vill inte. jag känner press och något i min mage säger åt mig att det här itne kommer gå så bra. jag sat to läste lite om mina mottävlande förut, det skulle jag inte ha gjort. det är väl bara att blunda och hoppa i till hajarna i guess. den som överlever får se hur det går nästa vecka.

av inte helt märkliga anledningar har jag pratat mycket om förhållanden de senaste dagarna. framför allt med min familj som är den bästa man kan ha. men även med de vänner som står mig nära. och jag har konstaterat en sak. jag vet att jag är bra på att vara singel, jag har varit det mycket. jag kan det, jag lider inte av det särskilt ofta och jag är bara 21 år (inte ens det). faktum är att det är när jag är singel jag känner mig hemma. det är då jag vet hur jag ska bete mig. men, och det är men:et är ett stort men. jag är bra på att vara själv, men usel på att vara ensam. det som knäcker mig är att inte ha den där tryggheten. någon jag kan dela allt med. det finns som sagt många jag kan dela mycket med. jag har, som min syster sa i telefonen precis, många vänner. många som lyssnar, många som känner mig bra. men jag har ingen som är min andra hälft. det gör mig ensam, och ensamhet kan man inte klara sig ur själv. så är det bara.

idag kände jag mig piggare så jag fixade en lägenhet. sedan sa jag upp lite abbonemang och annat som får mig att inse att karlstad snart är över för min del. det känns bra. jag tycker om karlstad egentligen, men jag har gjort det nu. en ny stad med nya saker väntar på mig.

mamma har nästan övertalat mig att klippa av mig mitt hår och skaffa röda läppar. vad tror ni? en höst med hannah i kortkort hår, röda läppar och för stor kofta? är det rätt? är det fel? jag vet då inte. men efter att ha haft livet på paus ett par veckor känner jag mig redo att komma ut igen. och vara jävligt nöjd, även fast jag misslyckats lite.

det här är inlägg nummer 100. jag tänker inte låta det bli neggo. det känns trots allt som att jag har kontroll. jag tittar ner på min underarm och ler ibland. jag tycker om den. you're a boomerang, you'll see. you will return to me. fast kanske på ett annat sätt.

jag och sara pratade om det när vi åt middag i helgen. att jag är vän med mina ex-kärlekar (väldigt nära vän med vissa). hon kunde inte förstå det. "hur skulle jag inte kunna vara det?" tycker jag. det är ju människor jag uppenbarligen tycker väldigt mycket om. dumt att slänga bort bra människor.

göteborg har blivit lite kallare och lite tommare. tur att gonza och sara är så fina. igår var vi ute och åt på le village. viv ar de enda där som inte hade skjorta eller högklackat, men vi klarade oss ändå. nu längtar jag hem till min säng, när jag kommer hem ska jag inte resa mig upp på länge.

jag skulle behöva en vecka utan mail eller mobiltelefon. får se hur det går. 

jag tycker det är lite skönt att "vinna mot sjukvården". såfort man hör av sig till vårdcentralen behandlar de alla som hypokondriker. och visst, jag kan vara lite hypokondrisk ibland. men det är hemma i mitt hem. jag ringer nästan aaaaldrig läkare. jag hatar läkare.
iallafall, när jag ringde om min första läkartid för hostan sa de ju som jag tidigare nämt att jag inte kunde förvänta mig någon hjälp för en långvarig förkylning.

när jag ringde igår skrattade de åt mig i luren och sa "men tror du att du kan få hjälp utan att ha en termometer?" (jag sa at tjag hade feber men inte hade någon termomtere så jag visste inte hur mycket. så sjuk som jag var fick jag ge mig ut och införskaffa en jävla termometer. som visa 39 grader på eftermiddagen. vid 17 efter, PÅ RIKTIGT typ 60 samtal i telefonkö (både jag o mamma satt och ringde som galningar) och kanske 6-7 samtal med riktiga människor fick jag en läkartid.

väl där fick jag höra det igen. sköterskan gav mig "du är en hypokondriker"-blick och sa "så du söker akut läkartid för förkylning?"
läkaren däremot hittade en ganska illa variant av lunginflammation. efter något blodprov där värdet brukar ligga på 0,10 (han tillade att om man är REJÄLT förkyld ligger det värdet på 0,15-0,20) hade jag ett värde på 0,75. först DÅ tittade de på mig med "oj, du kanske är sjuk"-blicken. jag fick min penicillin, och jag blev nöjd. bastards.

nu ska jag inte tjata mer om den här "förkylningen".

var det synd om mig igår är det snäppet värre idag. nu ligger jag med 39 graders feber och en hosta som gör helt jävulskt ont. akuten är inte mycket att ha heller. slussas runt bland massa telefonköer. jävla skit. jag längtar efter han som kan hålla om mig in times like these.

jag spyr. jag bokstavligt talat spyr av all stress just nu. eller kanske inte av stressen men den gör det inte bättre. min hosta jag fick för tre veckor sedan har blivit much worse så jag hostar tills jag kräks och läkaren har inte tid med mig förrän på fredag. sjuksköterskan sa dessutom att jag inte kunde hoppas på för mycket "de gör inte så mycket åt långvariga förkylningar". men det här är fan ingen förkylning, i can tell you. och min mage på detta. detta hade inte läkaren tid med alls trodde hon utan jag får återkomma om en ny tid för det. fyfan, jag tycker synd om mig själv nu.

em äter upp mig. examensarbetet ska va klart om en månad. jag måste få tag på en lägenhet. jag måste sluta snäsa åt min mamma när hon ringer och bara vill vara snäll. men jag orkar inte, jag bara spyr. helvete.

nu är jag tillbaka efter en helg i göteborg. precis som väntat innehåll den jobb på hundra, bebis och christoffer. fint alltihop. fredagskvällen började med att spela rockband. jag är inte en riktigt lika stor katastrof på trummor som på gitarr kom jag på så för några timmar var det riktigt kul. sedan begav vi oss till kellys och drack drink och tog et lugnt med westman och jonas.
på lödagen festade vi till det lite mer och gick, för en gångs skull, till sticky ;P jag går fan itne ut någon annanstans snart.

vi försökte dock. men jag och christoffer var inte välkomna där eftersom vi hade "gummiskor" (converse). haha, kan va det fånigaste jag hört! efter detta nederlag hamnade vi på stället där vi VET att vi är välkomna, alltså sticky. där sprang jag även på sarapirat som är en lika trogen gäst där som jag själv :)

idag åkte jag hem från göteborg via västerås. skön omväg där. men vad gör man inte för detta em som väntar om bara ett par veckor nu. shit alltså.