det förväntansfulla kombinerat med det sorgliga sitter i. igår höll stefan tal när vi hade middag med klassen. det var så jävla fint, jag kommer sakna dem. de där människorna som vågar.
men som stefan själv skulle sagt så har vi en fast blick framåt. och där ser det ljust ut, iallafall på boendefronten. i like.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ja, det var så fint. och sorgligt. och fantastiskt roligt. (mest högläsningen av en del hemligheter) på samma gång. skönt med människor som imponerar på en.
/Å
Skicka en kommentar